Jag kan, utan att på något sätt överdriva, säga att det inte kommer beredas plats för mig i "De storblåstas" Parthenon.
Med detta åsyftas volymen på urinblåsan och inget annat.
Denna, naturens nyck, har medfört kisspauser i tid och otid men framförallt intressanta platser för dessa.
Åkte bil i norra delarna av Stockholm, i vad jag ansåg vara ett industriområde, när det ack så välbekanta trycket gav sig till känna.
Stanna bilen, bad jag min hustru, vänligt.
-Här? sade hon? Kan du inte vänta tills vi kommer till en rastplats?
-Stanna bilen. Nu.
Sagt och gjort. Jag älgar iväg över en soldränkt gräsmatta till hörnet av vad som synes är "en stor byggnad med spännande glasfasad" och börjar med en, gissningsvis, spännande grimas att hälla av potatisarna. När jag efter några sekunder i skuggan återfår normal syn ser jag till min stora förvåning ett stort konferensrum med ett gigantiskt styrelsebord.
Styrelsen i fråga sitter också där.
(hejhej)
Plötsligt hade jag kissat färdigt...
Funderade i efterhand på om jag skulle drämt klubban i fönstret och ropat:
Nog med förslag!