Samtidigt som jag, varje morgon, lämnar hemmet är jag lycklig i ca: 7 minuter tills jag inser att jag närmar mig Älvåker. Där lämnar, varje morgon, en odugligt loj man sin enkla boning (troligtvis en brunn) i sällskap av sina tre, av Belsebub utsända, Papillon-hundar.
Sedan, inom en uppskattad sträcka av 50 meter, utspelas samma scenario, likt en föreställing från "Sisyfos Hunddagis"
Samtliga tre cerberi kastar sig, på givet men tyst kommando, rakt ut framför min, i överljudsfart, framförda cykel och börjar bjäbbskälla så högt som deras förhudsstora stämband tillåter.
Samtliga tre cerberi kastar sig, på givet men tyst kommando, rakt ut framför min, i överljudsfart, framförda cykel och börjar bjäbbskälla så högt som deras förhudsstora stämband tillåter.
Varje morgon.
Som den livsbejakande, Franciskuslike människa jag är väjer jag vant undan de små helvetespälsarna.
Men nu börjar mitt nästan omätbara tålamod tryta.
Så om ni läser något i tidningen om en olycka som involverar hundar och en cykel med dubbdäck samt en cyklist som "inte såg" så vet ni.
3 kommentarer:
Det låter nästan som du är besviken på dom små hundarna. Kanske dom bara är lyckliga att få se dig? Dom kanske inte har någon annan i livet - just du är deras ljuspunkt? Det kanske är glädjens ljud som sjunger dig till mötes varje morgon? Eller kanske är dom nåt som Bloggkocken kan laga till?
Du är en fin människa med en ljus syn på livet men i detta fall är jag mer inne på det sistnämnda förslaget...
Bra! Tranchera & fräs med vitlök!
Skicka en kommentar